Den femte sanningen av Doris Lessing

När jag plockade ut den här 600 sidor tunga romanen ur bokhyllan på biblioteket tänkte jag "oj vilken tegelsteg". Och det visade sig också vara något av en tegelsten att läsa. Boken handlar om Anna, ensamstående mamma och författare. Hon har fyra olika minnesböcker som hon skriver ner tankar och händelser från sitt liv i. I de olika böckerna skriver hon om sitt yrkesliv, sitt politiska liv, sitt kärleksliv samt sitt vardagsliv. Slutligen köper hon en femte minnesbok med gyllene omslag för att föra samman sina tankar från de fyra första böckerna.
Det här är inte den typ av bok jag brukar läsa. Det är långa diskussioner om politik och kommunism, långa gräl och analyser om kärlek och svartsjuka och väldigt mycket tankar och funderingar om människor. Vissa partier i boken var bättre än andra, där emellan var det mest en massa blaj om jag får uttrycka mig så :) En väldigt intellektuell bok på något sätt. Jag känner mig så fruktansvärt enkelt och vanlig när jag läst denna, men på ett positivt sätt. Jag är glad att jag inte ser världen som Anna ser den för det verkar inte vara så värst muntert. Det intressantaste tyckte jag var hennes reflektioner om hur kvinnor alltid anpassar sig och lever för männen de älskar, medan männen lever sitt eget liv. Lite hopplöst kändes det också för i denna bok verkade varenda gift man ha en älskarinna eller två. En typisk bok av en författare som jag skulle kunna tänka mig fått nobelpris. Skriv en lång bok med en massa intriger och svartsjuka och gör den sedan dubbelt så lång med en massa utfyllnadsblaj. Jag hade lite svårt att hålla reda på handlingen ibland för hon hoppar mellan böckerna och ibland i tiden. Ibland skriver hon en novell om en kvinna som heter Ella. Men på något sätt var den ändå bra, även om den tog många timmar att läsa. Jag ger den betyget godkänt, men inte mer! Kanske ska man sitta i Svenska Akademin för att verkligen uppskatta den här sortens bok. Eller så är jag för ung för att förstå.